Förändring

När ens tillvaro hotas på något sätt, det kan vara sjukdom, skiljsmässa eller att man blir utan arbeta, då är det lätt att blir rädd.
Föresten är det helt naturligt, säkert en biologisk insikt som jag inte närmare kan förklara.
Man blir rädd och reagerar. Så är det.

Så är det i debatten om Ojnareskogen och det tilltänkta brottet. De som har sin utkomst och försörjning i anslutning till företaget Nordkalk blir rädda. Hur ska det gå med huslån, semestrar och andra ekonomiska planer?

Man blir rädd.

Men förändring är också utveckling, att förändras, att gå igenom kriser är jävligt när man är mitt i det, man reagerar starkt, kanske vill man fly. Fast efter förändringens tid kommer lugnets tid, klarsynheten.
Man har vuxit som människa, hittat nya vägar att gå på, man är bättre rustad och står stadigare på jorden. Motståndskraften mot nya problem i framtiden är starkare.

Man mår bättre.

Jag hoppas att alla som är rädda, kommer att se förändringen på sikt som positiv.
Jag hoppas att vi ser att vi inte kan äventyra vattnet på norra Gotland för några kortsiktiga industriarbeten.
Jag hoppas att Ojnare ska få vara helt orört och att det som fungerat i tusen och tusen år bara får vara.
Jag önskar att alla, oavsett om de är för eller emot brottet, ska kunna träffas i förtrolighet.

Jag trummar för Ojnareskog.