En ny artikel!

Jobben mot miljön eller jobben hjärta miljön?

PROBLEMET NORDKALK - OJNARESKOGEN

Norra Gotland är rikt på kalksten av god kvalitet. Fyra företag bryter här för närvarande, ett av dem är finska bolaget Nordkalk. Norra Gotland har också 37 % av jordens alvarmarker.
Norra Gotland har också Bäste träsk, som är Gotlands största sjö och en viktig reservoar för vattenförsörjningen.

Nu vill Nordkalk öppna ett nytt brott i Ojnareskogen i Bunge, nära Rute och Fleringe. Det tänkta brottet har en yta stor som Lilla Karlsö och omfattar en del av den unika alvarmarken. Planen har mött motstånd av enskilda och föreningar. Ärendet har pågått sedan februari 2005 och ligger nu på Miljödomstolens bord.Nordkalks skäl för att öppna ett nytt brott på just denna plats är lätta att redovisa. Vid en provbrytning har kalken visat sig vara av god kvalitet. Den gotländska kalken är mycket efterfrågad, främst inom gruvindustrin. Om kalkproduktionen upphör här, har det sagts att närmaste ställe varifrån kalk av motsvarande kvalitet kan hämtas ligger i Belgien.

Ett argument av stor vikt för Gotland är att slå vakt om de arbetstillfällen som finns. Cirka 120 personer arbetar vid Nordkalk. Var och en kan förstå vad dessa arbeten betyder för en levande landsbygd på det begränsade och sårbara område som Gotland utgör. Vilka skäl är då nog starka för att sätta stopp för verksamheten? Jag kan se flera goda skäl, av vilka jag först vill nämna två som båda väger tungt, var för sig så väl som tillsammans.

Det första är omtanken om naturen på Gotland - och i världen! Det är inte bara fråga om några enstaka hotade djur- och växtarter som nattskärra, svartfläckig blåvinge, kalknarv, svärdkrissla eller gaffelfibbla. En biotop är ett naturområde av bestämd ekologisk karaktär som är beroende av speciella förutsättningar, av vilka berggrundens beskaffenhet hör till de viktigaste.

Om de förutsättningarna förändras, i synnerhet om det sker på ett så drastiskt sätt som att man för bort själva berggrunden, uppstår ett sår i naturen som aldrig kan återställas. Gotlands alvarmarker är så unika att de tillhör de skyddsvärda biotoperna, ett nätverk av ekosystem och livsmiljöer för arter som EU-länderna - så även Sverige - har kommit överens om att skydda genom Natura 2000, som har byggts upp inom EU. Här tillkommer alltså ett globalt ansvar förutom ansvaret för den gotländska naturen.

Om man inte bryr sig tillräckligt om naturen för att finna det skälet nog starkt (ack om varje år vore ett Linnéår, så att alla finge en chans att vakna!) kan knappast någon invända mot det som gäller vårt vatten.

Det är känt att Gotlands kalkberggrund är mycket rik på sprickor och håligheter, som bildats av genomströmmande vatten. Lummelundagrottan har uppstått på det sättet. Den är en stor sevärdhet, men vi behöver inte fler liknande fenomen.
Vi på Gotland är mer betjänta av ett intakt Bäste träsk som kan ge oss den reserv av rent dricksvatten som vi behöver under regnfattiga tider på året. De här områdena är extremt känsliga för föroreningar från regnvatten, som kan påverka vattnet i Bäste träsk om det planerade brottet kommer till stånd.

Det tunna, på sina ställen obefintliga jordtäcket bidrar ytterligare till områdets känslighet, då jordlagren silar vattnet genom många små kanaler och alltså har en viktig funktion som vattenrenare. Minst lika allvarlig är risken att grundvattnet och vattennivån kan påverkas genom läckage. Man vet inte hur sprickorna och håligheterna utbreder sig. Därför kan man inte förutsäga exakt vad förekomsten av ett brott för med sig, vilka vägar vattnet tar genom kalkberggrunden.

Nordkalk har redan misstagit sig en gång, vid provborrningen hösten 2006 då vattenläckor uppstod trots att man inte hade hållit det för sannolikt.

Så är det luften. Hur många känner till att mer än 2 % av all koldioxid som släpps ut i Sverige kommer från kalkindustrin på Gotland? Då är ändå inte alla andra luftföroreningar inräknade som den är upphov till. Det är värt att betänka då vi vet farorna med koldioxidens utbredning i det tunna skikt som vår atmosfär utgör.
Vidare kan estetiska och känslomässiga argument anföras mot fortsatt storskalig kalkhantering. Där handlar det om ting som inte är mätbara men som ändå har en given plats i vågskålen, som den livskvalité som kan uppnås genom naturupplevelsers välgörande inverkan på människor.

Känslan för Gotland som "vår mor" hör också hit.

Sammanfattningsvis finns alltså lokala intressen som jobben mot vattnet, ett riksintresse i kalk till gruvdriften, och det unika ekosystemet alvarmarken som utgör ett lokalt, nationellt och globalt intresse.Men jobben då, som är så viktiga för oss gotlänningar?
De behövs ju för en levande landsbygd? Finns alternativ, om Nordkalk inte får tillstånd att öppna brottet?

När det gäller kalkhantering, är småskalig stenindustri att föredra av flera skäl. Kalkstenen passar bra till många slags bruksföremål som byggmaterial, plattgångar, skålar, gravstenar med mera samt till konstnärlig produktion. Den får också ett betydligt högre värde i relation till volymen med den hanteringen, som därtill bidrar till renare luft.

Den småskaliga stenindustrin ger färre arbetstillfällen än den storskaliga, så det behövs komplement. Ojnareskogen och dess omgivningar kan, som Naturskyddsföreningen föreslagit, ingå i ett naturreservat kring Bäste träsk där nya arbetstillfällen kan skapas inom servicenäringen genom ekoturism. Myrmullen i de stora myrarna på norra Gotland, Elinghemsmyr och Martebomyr, är lämplig för hampodling. Om bönderna där kan lockas att satsa på hampa, kan en hampfabrik och ett väveri etableras. Hampan kan användas till såväl nytto- som prydnadstextilier, till exempel säckar, rep och fisknät, som inslag i väven till mattor och gardiner, eller till kläder. Fröna kan också användas på många sätt. Hampan är lättodlad och behöver inga bekämpningsmedel. Den göder marken och kan odlas på samma plats i många år. Dess textilprodukter är slitstarka och kan framställas i många variationer, t ex tillsammans med ull, lin eller bomull.

I en tid då miljötänkandet vinner terräng i allt vidare kretsar anar jag en renässans för naturmaterialen.Apropå miljötänkande, vore det inte önskvärt att utvidga kollektivtrafiken på Gotland, gärna kompletterad med ett järnvägsbygge?
Det skulle kunna bli ekokommunens välkomna bidrag till en friskare värld. Också här sammanfaller argumenten jobben och miljön!

Det här var några visioner ur min fantasi. Kanske tycker en del att det är ett utopiskt önsketänkande. Om någon av dessa idéer kan bli verklighet, kan inte jag bedöma. Jag lämnar dem åt andra med relevanta kunskaper och insikter att ta ställning till. Kanske finns andra och mer genomförbara möjligheter till arbetstillfällen på Gotland, men efter att ha tagit del av de fakta som är möjliga att tillgå i frågan, kan jag bara konstatera att de som förespråkar en fortsatt drift av den omfattning som Nordkalk föreslår, är minst lika hemfallna åt önsketänkande som jag.
När långsiktiga argument står mot kortsiktiga, är det inte svårt att välja sida. Vi måste inse att det finns en gräns som heter: Hit men inte längre. Egentligen har den redan passerats. Så mycket angelägnare då att hävda den. Misshandlad natur slår tillbaka.

Britta Calamnius Stenkyrka

P. S. Den här artikeln är en något utökad version av mitt fritt valda arbete i naturkunskap vid Komvux i Visby denna vårtermin. Sedan detta skrevs har såväl Nordkalk som två andra bolag inom kalkindustrin aviserat ändrade planer. Vad det leder till återstår att se. Det påverkar inte nämnvärt de tankar jag framfört här. D. S.
Gotlands Allehanda