Publicerad insändare Gotlands Allehanda

Är Storugns på Gotland nedlagt?

När man slår upp en dagstidning idag, får man hela tiden exempel på att vi lever i en orolig tid. Radio, TV och tidningar rapporterar om varsel och uppsägningar, i småstad som i storstad. Ingen ort eller verksamhet går säker längre.
Om man låter blicken stanna vid företaget Nordkalk och dess personal upptäcker man att personalstyrkan på många håll inom koncernen hotas.
Svenska YLE rapporterade den 1/10-2008 om att samarbetsförhandlingarna på Nordkalks fabrik i Louhi var avslutade, 31 av 51 får sluta sin anställning, kvar är 20 medarbetare. De som förlorar sina arbeten kommer dock att ha förtur till anställningar på Nordkalks övriga verksamhetsorter. Anledningen är ”de höga energikostnader och strukturförändringarna inom skogsindustrin som tvingar Nordkalk effektivera produktionen av bränd kalk. Det här kommer att ske genom en omfördelning av produktionen mellan bolagets kalkugnar.”
För att möta omvärldsproblemen har Nordkalk sett om sitt hus. Jag citerar Pargas kommuns hemsida:
”Miljönämnden i Pargas har 11.6.2008 § 146 beviljat Rudus Oy Turun Kalliomurske miljötillstånd för en ny kross- och siktanläggning på Nordkalk Oyj Abp:s gruvområde i Pargas stad.”
Nordkalk utökar även sina intressen i Polen och bygger en ny krossanläggning där.
Omstruktureringar inom pappersindustrin i Norden befaras ha en negativ inverkan på försäljningen, samt att den nya ugnen i Norge och lagändringarna angående utsläppsrätter medför en negativ inverkan på lönsamheten.

Vad betyder det här för gotlänningarna? För dem som varje dag åker till Nordkalk för att trygga sin försörjning, köpa mat och potatis, snyta ungar, betala huslån och ha en liten sparad slant till en guldkant på tillvaron?
Det betyder naturligtvis frånvaron av ovansagda, oro och initialt svårigheter med annan försörjning.

Vad händer då i lågkonjunkturens Europa om Nordkalk inte får tillstånd att bryta Bungetäkten?
Arbetena här försvinner, sant, men frågan är om de inte försvunnit i alla fall. Koncernen ser redan nu om sitt hus och förbereder omstruktureringar och omfördelning av resurser. Kalken i Bergslagen är likvärdig, Klinthagen kan fungera som råvaruuttag så länge det håller, kalken kan skeppas iväg och brännas någon annanstans. Storugns är då ett minne blott. Lönerna är dessutom lägre i Polen och i Ryssland.
Vi ska inte inbilla oss att det finns några traditioner eller sentimentala orsaker som håller en koncern kvar på Gotland, enbart krassa ekonomiska transaktioner och vinster.

Så min inledande fråga är mer än befogad, för Nordkalk försvinner härifrån, Bungetäkt eller inte, frågan är inte om, utan när. Frågan är vad som finns kvar här åt oss att leva på efteråt.
Jag låter Euskefeurat avsluta med orden:
”Det finns ett folk av en särskild sort, nere vid Piteälva,
och våran slogan är jävligt kort, det kan vi göra själva.
Vi är frejdigt folk gud nåds, nere vid Piteälva,
och ingen behöver tänka åt oss, det kan vi göra själva.”

Jag vill gjuta Pitemod i gutarna!